Jag saknar, saknar oerhört mycket, varje del av min kropp, varje liter av mitt blod saknar.
Jag tillät mig tro på två människor, tillät mig mer än någonsin innan. Jag tillät mig ge mer av mig själv än någonsin innan. Jag kände att jag kunde slappna av mer än innan. Och jag gjorde det. Men nu gör det mest ont.



Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst
jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst
med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting
Medan natten fäller blå kalla skuggor häromkring

Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig

Och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt
och det berättade, du saknar mig inatt, det gör jag med
Det är så tyst nerifrån gatan som det aldrig annars är
det är som om natten här har sett allting och stilla sjunger med..




Efter jobbet idag ska jag möta upp Monica och vi ska bege oss till en park , lägga ut en filt, njuta av dagens sista soltimmar och se solen gå ner över huvudstaden med varsin cider i handen. Kan bli bra. Tror på det.

/ J.