Ännu en vecka har snart gått till sitt slut. Fredag i morgon och en vecka sedan man gick och väntade och väntade på att klockan skulle bli runt 14 tiden och den fina skulle komma till huvudstaden. En helg kom och den helgen gick alldeles för fort, fast den på ett sätt gick långsammare än dom andra helgerna vi haft tillsammans. Helgen bestod bland annat att se den vackra sittandes på en vit bänk ock vänta på mitt jobb. Tänk, väntades på MIG, på MITT jobb. Känns som en dröm jag vet. Men dock väldigt sann. Och av två biljetter på raden längst bak med två platser närmare varandra än dom andras platser till Marley and me, Och en lyckokänsla och en närhetskänsla som jag inte trodde skulle infinna sig innanför min lägenhets väggar. Vill som vanligt bara stanna tiden och aldrig pausa upp den igen. Önskar jag hade den superkvinnokraften att kunna pausa tiden när jag själv önskade det. När tiden är så där extra extra fantastisk underbar som den bara är i bland. Söndagen kom och tårarna rann, jag ville inte att det skulle ta ett slut igen, att avskedet skulle infinna sig ännu en gång. Men det gjorde det. På perrongen, 16.15, en hand på ena sidan tågrutan, en hand på den andra. Ett rullandes tåg, ett tåg på väg 58mil nedåt i landet. 58mil, där varenda liten mm av varje meter och varje meter av varje kilometer känns. Känns innanför huden. Nu så här nästan en vecka senare så går man inte och väntar runt kl 14, för man vet att man inte kommer kunna somna tillsammans denna helgen sida vid sida, den vita bänken vid jobbet är vit och ful. Inte alls lika vacker som med den vackra sittandes på sig, biobiljetterna ligger avdragna och använda på byrån, och lyckokänslan och närhetskänslan som infann sig mellan min lägenhets väggar är 58mil bort. Men som nu på ett sätt är närmare än någonsin, Som bara är 15nätter bort..vackra.. Och att det ska bli oerhört vackert väder i helgen då jag ska jobba, men som egentligen är min lediga helg gör mig ingenting. Jag struntar i det. För inget väder i världen är lika vackert som du! <3.>