Mad world.

Aldrig innan har det känns så rätt men ändå så oerhört fel i min kropp. Aldrig innan har det gjort så ont på detta sätt som det har gjort och delvist fortfarande gör. Aldrig har jag varit så säker på vad jag har känt i min kropp som då och delvist nu. Men jag kan inte göra någonting. Jag försöker att glömma, minnas det fina med ett leende och må bra utav det. Men det är svårt, när det är det jag tänker mest på. Det finns liksom där fast jag inte riktigt vill. Jag trodde det skulle vara lättare än vad det är. Men det är verkligen inte lätt. Inte någonstans.
Vill dunka huvudet hårt mot väggen och hoppas på att det man känner försvinner.
Jag vet vad jag skulle må absolut bäst utav, men jag kan inte göra det. Går bara inte. Finns inte på världskartan. Men det ordnar sig. Det gör det väl alltid? Eller?. Jo det är klart. Vill man så går det. Men då gäller det att veta vad man verkligen vill..Gör du det? Gör jag det? Gör hon intill det? Det är frågan. Bara du, jag, vi och hon intill har svaret på det. Om ens jag, du, vi och hon har det.
Jag har aldrig känt mig så här nedtryckt i ett par skor innan, Vet inte om det funkar. Kanske lika bra att kliva ur skorna och gå vidare, vidare åt det motsatta hållet.
Men man vill liksom känna den där välbehövliga varma kramen och höra och läsa dom där små fina orden. Som bara är ord. Som ibland säkert inte betyder speciellt mycket, MEN som ändå betyder så mycket. Om inte mest.

Men jag har iallafall otroligt fina minnen i mitt hjärta. Och dom kommer alltid sitta kvar där, hur mycket tiden än går och hur mycket man går igenom i livet så kommer dom sitta där. Det är jag helt säker på. För älskar man någon, så gör man det på riktigt! Och jag älskar!




Just nu känns varenda liten del i min kropp, min röst är hes, mina händer småskakar och jag kan inte le. Allt känns bara skit och gör ont. Oron sitter där rakt på en. Med sina 59493049493838 ton. Varenda litet gram har satt sig rakt på mig. Och jag skakar. Min andning går i otakt Jag är totalt jävla livrädd. Mina ben är svaga och jag är verkligen rädd. Verkligen verkligen rädd. Jag känner mig som ett litet litet barn. Och jag vill bara krypa upp i den där trygga famnen som finns någonstans och få höra dom där orden som säger att allt kommer att bli bra. Allt kommer att ordna sig. Du ska inte vara rädd..
Jag tänker, fast jag inte kan tänka klart just nu.
När man just fått lite stabilitet i stegen så kommer det en asfaltskant som gör så man faller mot marken igen..Och nu gör det ont i båda knäna. I hjärtat och i tankarna.

FAN!

jag vill inte. jag orkar verkligen inte. ta mig bort från allt!