Funderingar, tankar som gnager i ens huvud. Från den ena hjärnhalvan över till den andra och tillbaka och så håller det på. Ska det vara så här? Det är frågan jag ställer till mig själv varje dag. Men får inget svar. Inte hittills iallafall. Minns tillbaka, tänker framåt. Saknar och saknar inte.
Vissa dagar mera vissa dagar mindre. Ibland ljust, ibland mörkt. Antingen eller.
Man inbillar sig saker, tänker saker som man inte borde tänka. Fast man gör det ändå. För man är aldrig 100% säker. Ovissheten finns ALLTID där, gnager från den ena sidan till den andra i hjärnan. Kanske beror det på min osäkerhet, på vad som finns i bagaget som får mig att tänka dessa tankar.

Och sen denna ofantliga saknad man går omkring med. Som ett tryck över bröstet, gör att det är svårt att andas. Man försöker fokusera, men det är svårt. Svårt när allt är som det är. Svårt när jag sitter här. Och alla andra sitter där. Det händer att jag känner mig nedstämd och ledsen och grå. Men det är sällan som jag känner mig svag. Men nu känner jag mig svag. Riktigt svag. Känns som om tiden i mitt liv inte räcker till för alla som jag vill ge den till. Hatar att prioritera. Men nog om det!

Gaaahhh denna jävla saknad gnager hål i min kropp! I varenda lite del, varenda liten vrå, varenda liten sekund!

Nej nu ska jag åka till jobbet och koppla bort allt detta en stund.

Kär. men absolut ingen lek. vill vara bara ett hjärtslag ifrån på riktigt.