Att ha sin själ och sitt hjärta på en annan plats än där kroppen befinner sig är nog inte det skönaste i livet..Det är inte det man vill prata om, inte det man vill se eller känna. Så man puttar bort det åt sidan och tänker på annat, men det går inte. Det finns där. Det bara är så. Man kan inte hjälpa det hur mycket man än inte vill..Man försöker slänga sig ut från ett berg och hoppas på att kunna flyga..Ibland flaxar ens vingar iväg med en och låter en sväva bland molnen med en känsla av lycka och välbehag i kroppen, ibland inte och då landar man platt på huvudet. Och börjar blöda, men inte ur näsan utan ur hjärtat, av en viss anledning..

Att måla världen med kärlek med en pensel av det finaste guld som moder jord har tillverkat vore på sin plats här i världen. Att få se alla människor som förtjänar det lyckliga utan ett endaste bekymmer som tynger deras stora hjärtan vore som att få dela en solnedgång och en flaska champagne av den finaste sort tillsammans med en vacker människa med ett hjärta av rent guld. Ett hjärta som inte är utblandat med en massa små smutsiga sandkorn. Alltså alldeles alldeles underbart.
Att få vara det där trädet, och få känna den där vinden ute heden, vid floden som rinner mot dalen att få vara visionen som ser allt klart utan imma på hornhinnan..Det vore något. Att få vara en hjälpande hand och en ork. En fin känsla som smeker som en varsam hand på det där rena hjärtat av det finaste guldet som befinner sig en bröstkorg in..

Allt som jag skriver har en tanke bakom sig, det är inte bara ord som blidar en massa meningar som går att läsa. Någon kan känna igen sig, någon inte alls. Meningarna är nog väldigt otydliga och förvirrande men kom till mig om du vill ha svaret, jag har det. Kanske jag vill säga svaret till just dig, kanske inte. Förmodligen inte. Men man ska aldrig säga aldrig.

Vi ses igen

Om dagen gryr

Vi ses igen

Om natten flyr

allting i livet handlar om ett om.