Man vaknar på morgonen med en nedstämdhet i hela kroppen. Man vet att man måste men att man inte vill. Varför utsätter jag mig för detta? Vad finns där som är så otroligt viktigt men som inte finns här? Hela mitt liv i stort sett finns ju här. Jag måste verkligen ta tag i detta. Jag orkar inte känna detta. Orkar inte med dessa tankar denna ångest för att man inte finns till när det verkligen behövs..Men det är inte så lätt. Jag trivs så himla bra på mitt jobb. Men då kommer nästa ångest. Jobb vs Bästa vänner/familj. Och bara att läsa den meningen så vet man ju vad som väger tyngst. Och jag vet ju att denna känsla jag har i min kropp just nu, försvinner efter några dagar efter ibland bara några timmar när jag väl befinner mig i huvudstaden. Men huvudstaden är inte the place of my life. Det är bara en tillfällighet som nu har varat i över ett år. Men om Örebro eller någon annan stad i landet kunde vaska fram ett minst lika bra jobb så då drar jag...


Och att se en dröm en otroligt fin, vacker och alldeles underbar människa genom en dator så långt ifrån och veta att jag befinner mig lika långt därifrån är tungt. Man vill bara vara nära. Finnas till på riktigt, intill. Kunna ge en kram när det verkligen behövs. Kunna le, skratta och andas tillsammans. Eller bara nått så enkelt som att bara kunna korsa en gata tillsammans och titta åt varsitt håll så det inte kommer någon bil. Eller att gå och köpa bullar till frukost för att sedan äta upp dom tillsammans. Eller att få dela på ett glasspaket tillsammans...